Dottern hade kolik när hon var spädis. Jag lider fortfarande av de psykiska sviterna men hon tycks ha återhämtat sig väl under dessa dryga fyra åren. Hon utvecklade dessutom en kraftig stämma under kolikperioden och den håller i sig. Bra, säger hennes far, med den starka rösten kan hon bli sångerska. (visst, mycket bra)
När det var som värst gick jag till doktorn, nåt allvarligt fel på ungen var det ju så som hon maratonskrek dag som natt, och jag var högst tveksam till att det kunde vara kolik. Doktorn konstaterade bestämt att det bara (bara?) var kolik (hur kunde han vara så säker utan att först ta en massa prover vet jag inte) och dessutom informerade mig vänligen om att det heter tremånaderskolik men kan pågå i upp till ett år (tack, tack så mycket)
Jag fick dock en hel del stöd och tips från BVC sköterskan vad jag skulle göra med dottern (bada, massera magen mm). Inget fungerade! Då började jag fundera över egna lösningar och ett av de mindre hemska var att lämna henne i en sådan söt korg på någons trapp.
Hennes Far informerade mig dock om att hon, med den fina DNA- teknik som finns förmodligen skulle spåras tillbaks till mig igen. Så hon fick stanna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar